Just nu handlar det inte så mycket om att jag mår dåligt psykiskt och/eller har ångest utan mer om att jag är ständigt ledsen.
Jag har liksom inga riktiga vänner. Eller jo det finns några å ni vet vilka ni är! Men av de flesta vänner jag har så har de sina bästa vänner på andra håll. Det är det jag saknar. En bästa vän som man umgås med, som ställer upp i vått å torrt åt båda håll, känner en utan å innan, dricker kaffe med, kommer å går utan att behöva ringa först. Å det får man inte nån bara så där.
Jag tänker lite fjantigt att vem ska finnas vid min sida och dela min dag då jag gifter mig eller när jag fyller 35. Vem ska ordna möhippa eller liknande? Vem ska vara tärna, högra hand osv. Vem ska dela mina stunder när jag sitter hos frissan den stora dagen? Ja ni vet allt det där tjejgrejset.
Det blir inte detsamma om det är någon familjemedlem som gör det. Även om det ändå kommer vara otroligt uppskattat. Men det är ju liksom en kompisgrej...tjejgänget.
Jag hade hoppats att det blivit C å J men på olika sätt finns de inte längre kvar i mitt liv. Nu kan jag inte längre se att nån skulle vilja vara med under mina "viktigaste" dagar i livet. Hade C, denna underbara ängel, funnits i livet hade hon inte tvekat en sekund att finnas med. Men resten då...???

En on/off-knapp känns som den skulle sitta rätt fint just nu alternativt en hypnos som avlägsnade sorg och saknad.

Kram på er ?