Att äntligen ha bestämt sig för att rentav SKITA I vad vissa tycker om en är så befriande! Jag mår riktigt bra av det. Jag har slutat läsa bloggen vars ägare gör mig illa. Insett att jag finner inget av intresse där. Inte nåt som intresserar mig iaf. Kanske andra men inte jag.

Jag finns numer för mig själv och min familj. Det är det enda jag behöver göra.

Det finns otroligt många bra ordspråk och talesätt. Här är något jag fick läsa idag:

"Vissa människor har lärt sig

att med blicken uttrycka,

vad andra måste offra tid på

att omskriva i ord."

Vet inte vem som sagt/skrivit det men nog tusan stämmer det. På både gott och ont. Ibland kan det vara svårt för den som får blicken att veta exakt vad blicken betyder.

Jag tror jag kan förstå om blicken säger: "du är inte välkommen här".

Men menar man: "varför-har-du-gjort-så-här-och-varför-sa-du-så-och-vad-menar-du-med-det-och-du-skulle-inte-ha-sagt-det-eller-gjort-så-för-då-vart-det-så-här" så tror jag det är bättre att använda stämbanden å prata med vederbörande. Man kan ju inte gissa sig till saker.

Blickar behöver nödvändigtvis inte alltid vara negativa men i de flesta fall är de det...eller "tycka-synd-om-blickar".

Jag förstår inte egentligen varför det ska vara så svårt att säga till någon annan att man har en annan åsikt, att man tycker den andre gjort nåt fel eller liknande. Nää istället ska man blänga på varann, gå runt å sura och helst smutskasta varann åt alla möjliga håll. Vad är det som händer med oss? Jag säger inte att jag är bättre utan nu drar jag människan över en kam.

Det verkar som att man inte längre kan glädjas åt andras framgångar. Istället blir man glad när det går dåligt för nån.

Är verkligen skadeglädjen den enda sanna glädjen?

I början av 2012 kommer ni få mycket sålt...till mig!

Först paja diskmaskin å nu paja tvättmaskin. Bara en tidsfråga innan dammsugaren å TV:n kraschar.

Visst skulle jag kunna gå ner i tvättstugan där vi bor men den är inte så tilltalande. Dessutom har det sprungit en massa knepigt folk därnere.

Diska för hand har jag dock inga problem med. Så det kanske får vänta ett tag till med diskmaskin. Hyra av värden tänker jag iaf inte göra. Det kostar ju mer än att köpa.

Nåt utav det får iaf bli julklappen till hela familjen. Fast det är ju inte det roligaste man kan köpa sig. Hade hellre köpt mig en kaffemaskin, kaffegalen som jag är. Jag står å väger mellan två varianter:

Tassimo           eller        Dolce Gusto

Nån som provat dom? Vilken föll bäst i smaken?

Det går en massa program på TV som riktar in sig på vikt. Å en av dom som MÅSTE följa dom är jag. Jag har blivit som besatt av programmen. Det är ju inte bara ett program utan säkert 10-tal. Både svenska och amerikanska.

Visst skulle jag behöva gå ner i vikt men ändå försöker jag inte ens att följa råden de ger. Jag vill gå ner oxå men jag kan inte ta tag i det. Jag blir bara inspirerad för stunden. Medans programmet håller på.

LCHF-metoden var den bästa för mig men ändå kan jag inte hjälpa att bli lite rädd för att man äter så mycket fett. Vart sätter sig det fettet? Rädslan att det sätter sig kring hjärtat finns ju...och andra organ.

Vad har ni för erfarenheter? Bra som dåliga.

Jag trodde aldrig jag skulle bli så sliten efter en lunginflammation. Inte på det här viset. Jag orkar nästan ingenting. Att gå från vardagsrummet å ut i köket gör mig helt utmattad. Då får jag lägga mig en stund. Jag blir trött i hela kroppen, huvet och andfådd. 

Jag har nog aldrig sovit så mycket som jag gjort de sista 2 veckorna. Tur jag har mina nära och kära som hjälper till när man inte själv kan.

Men i övrigt mår jag bra! Så himla skönt med den känslan i kroppen. Bara jag får återhämta mig så ska det blir fart på allt igen. Jag har såå mycket jag vill göra. Som jag påbörjade innan jag blev sjuk.

Grabben behöver komma igång med sk8:andet igen så det blir prio ett. Skateskolan är snart slut och han har missat 2 ggr pga att jag vart sjuk å de ska snart åka in till karlstads skatepark å titta på tävling. Vill inte han missar den.

I skrivande stund börjar Junior hitta tillbaka till sitt rätta jag. Han springer runt i lägenheten å busar å får sina "ryck". Men nysningarna är fortfarande kvar.

Nu blir det lite vila innan jag ska till affären.

Nu har jag hostat i 2 veckor trots hostmediciner, halstabletter och penicillin. Det liksom sitter fast. Ok om det "bara" våre dagtid men det håller ju på under nätterna så man får ju inte sova.

Å stackars Junior nyser hur mycket somhelst oxå. 

Kan en människa smitta en katt?? Har jag smittat honom   ?

Hans nysningar började på fars dag. Då fick Jan blommor. Kan det vara de som han nyser av. Jag ska prova att plocka bort dom och se hur han reagerar. Vi var ju iväg med Junior till veterinär i torsdags å han var då i topskick. Kunde inte vara bättre. Men jag kan ändå inte sluta fundera på dessa nysningar.

Han äter och dricker som han ska, sköter toan bra. Det enda jag kan se som minskat är leken. Men det tänkte jag kunde tillhöra att han blivit äldre.

Blir han inte bättre snart så får jag ringa veterinären igen. Be att de tar ett blodprov. Där måste man ju kunna se om det finns nåt som behöver behandlas.

Är det nån av er läsare som haft en nysande katt, utan att de varit sjuka?

Gunatt// P

Jag hade gjort en header som jag var skitstolt över. Vad jag dock hade missat var att några bokstäver ramlat bort. Haha måste ju ha sett urdumt ut för de som inte visste vad det skulle stå.

Ja ni ser ju själva. Så tack till "Anonym ;)" för att du gjorde mig uppmärksam på det.

Jag gjorde ett inlägg i ett försök att ge ett budskap till några, som tyvärr finns bland de närmaste, att de måste inte låtsas gentemot mig. Låtsas inte för att göra de andra nöjda utan gör som DU känner. Man kan inte tycka om alla. 

Vad jag egentligen säger är; antingen accepterar man mig SOM jag är FÖR den jag är och pratar med med för att man VILL inte för att man MÅSTE. Jag vill inte att man spelar ett spel bara för att det är nån form av släktträff. Jag accepterar om man inte vill umgås/prata eller liknande med mig. Men gör det på ett ärligt sätt. För jag känner vibbarna ändå.

Jag märker det på andra sätt oxå:

• svarar inte på meddelanden vare sig det är på msn, sms elle FB.
• inga, eller besvärande, svar på tilltal.
• blickar som om man pratade ett språk från en annan epok: dadaismen.
• när jag lämnat kommentarer på hemsida/blogg så publiceras de aldrig och än mindre besvaras.

Å därför säger jag nu att i fortsättningen sätter jag mig i "mitt hörn" och tänker inte "fjäska" eller på nåt annat vis ta kontakt. Man har visat mig vart man står. Jag vill inte vara i vägen. Å jag vill inte känna mig som en spetälsk. För det är de känslor som väcks inom mig och jag blir sårad. Därför har jag bestämt mig nu.

De som VILL kommer fram å pratar, de som INTE VILL låter bli. Jag kommer inte göra det obekvämt genom att "tvinga mig på" utan låta andra göra valet själva.

Ja det är så jag känner å har jag fel så rätta mig.

Hare//P