Hittade den här videon i en annan blogg ( http://troochtvivel.bloggplatsen.se/ ) där bloggerskan döpt inlägget till en fras i låten: "My shadow's the only one that walks beside me".

Många gånger tror jag fakiskt att det är så för de flesta. Att man står ensam. Samhället och dess människor har blivit så upptagna med sig själva på nåt konstigt sätt. Samtidigt som de lägger sig i andras liv alldeles för mycket. Går det bra för någon så är h*n inte värd nåt, det ska pratas skit till höger och vänster. Men går det dåligt då minnsan duger det alldeles utmärkt att umgås för att gotta sig i andras olyckor. Skitsnacket upphör inte för det utan det fortsätter.

Jag fattar inte vart det tog vägen, att man kunde vara glad för nåns skull...på riktigt! Det verkar ha slutat att existera.

Är ensam starkast? Läker tiden alla sår?

Mitt svar på de frågorna är NEJ. Efter att ha läst psykologi och fått tagit del av viss forskning men oxå upplevt en hel del själv så kan jag inte annat än helt kallt svara nej.

Vad tycker ni?

Hare gött! // P 

Ja som rubriken säger så har jag sååå många ideér som jag vill skrida till verk. Inreda grabbens rum, måla om hallen och möblerna där. Men när ska man hinna få det gjort då?  Tar det viktigaste först, grabbens rum. Nackdelen är att man inte har tillgång till sågar å sånt man behöver. Skulle kunna tänka mig att ha en liten bod nånstans där jag kan greja med såna saker.

Dagens matintag

Frukost: kaffe med mjölk

Lunch: Big Mc & Company (inte världens bästa val)

Kvällen: Lite smågodis (fick feber och orkade inte göra mat)

 Kram// P

Det är så typiskt! Bara för att sonen somnar i tid å allt är så där bra å det mesta funkar så ska minsann sömnen bli lidande vad blir det? Nu har jag provat massor med knep men det funkar inte. Jag kan läsa en bok å nästan somna så jag lägger ifrån mig boken å lägger mig tillrätta. Vad händer då? Jo! Jag blir klarvaken!!! Jag gör ett nytt försök så godnatt på er!